Mylinglogo

Krönika - Drakar och Demoner

Bild

Snösaga

SL (Jonas)

Vår lätt koleriska men älskade SL.

Draugnir (Ekman)

Helig Gerbanis-krigare som är vansinnigt dum. Fanatisk och tämligen envis. Brukade konstigt nog liera sig med Gave-krigaren. Hans lösning på problem är inte helt sällan våldsam. Helar med flammor.

Kirla (Jenny)

Biffig kvinna med stor tvåhandsyxa och i stort sett inget skydd. Kunde byta skepnad till en stor varg (fick vi reda på efter ett tag). Brukade få sitt vänstra ben sargat. Sågs ofta liggandes blödande eller släpandes mot närmsta äldre kvinna som besatt läkekonst. Dog 050505 av skräck under ett besök i dödsriket.

Regin (Jörgen)

Klen, svag äldre handelsman (43 år gammal). Ganska kass på allt utom handel. Räddad från döden av de heliga krigarna vid två tillfällen, med bara en eller mycket få ronder kvar att leva. Tredje gången gillt (050317) bet han i gräset.

Brutus Barnamördaren (Eriksson)

Enorm helig krigare i Gaves tjänst. Fanatisk. Helkass på allt utom strid. Fick sitt epitet efter en liten episod i en "tjuvstad" då han råkade slå perfekt när han skulle sparka bort ett barn som stal hans utrustning... Dog 050412 under en tapper strid mot troll.

Laineliolindeloan (Pontus)

Ganska skicklig trollkarl och tillika alv. Ifrågasättande [och därav tämligen jobbig... Reds. anmärkning] karaktär. Tillbringar ganska stor del av tiden sovande, eller gnällande för att han inte får sova ordentligt.

Miig (Chrille)

Något åt lärd man- eller bard-hållet. För tillfället med tillnamnet "Ljusets Son" [Spelar Snösaga. Reds. anmärkning]. Brukar först reta upp fienden och sedan ställa sig bakom sina vänner så att de sistnämnda får ta smällen... Numera äkta make till en flicksnärta vid namn Maria.

Torbein (Jörgen)

Ganska liten och gammal (46 år) krigare av Norrvaktsorden. Regins bror som kom för sent för att träffa denne i livet. Vildmarksmänniska med mycket goda vapenkunskaper.

Raknir (Jenny)

Lång spenslig och stolt Gerbanis-präst som är legendarisk bland sina landsmän. Besitter mäktiga krafter som man ännu inte sett så mycket av. Anslöt sig till gruppen ganska sent under snösaga.

Bild

050322

Miig vaknar upp med ett ryck; den gråa dimman från hans dröm dröjer sig kvar i hans medvetande efter han har vaknat. Han gnuggar ögonen men ändock finns dimman kvar. Ett vargyl bryter plötsligt tystnaden och Miig blir fullkomligt klarvaken. Det är nu uppenbart vad som händer, dimman är verkligen på väg och han hör hur fler vargar stämmer in och börjar närma sig.

Han börjar väcka sina kamrater som sömnigt ser sig omkring. Laineliolindeloan får ett förvånat uttryck i ansiktet och stirrar rakt in i dimman. Kirla reagerar blixtsnabbt och springer bort från dimman, Brutus följer efter och likaså Miig. Draugnir ser hur de andra börjar springa och beslutar sig för att följa efter, att springa är ju roligt! Laineliolindeloan fortsätter stirra och ur dimman ser han en skepnad ta form, en gammal man som tar sig framåt snabbare än dimman närmar sig och han kan höra hur vargarna nästan är framme vid dimmans rand. Han börjar springa efter och slutligen är de alla utanför skogsbrynet. Dimman stannar upp och avvaktar.

Miig börjar berätta om sin dröm när de ser en stor grön sommarfläck mitt i det vita vinterlandskapet som de så länge färdats över. Nyfiket börjar de närma sig. Mitt på fläcken står en släde och på släden står en bur. Inuti sitter en alvkvinna, långt rött hår och utstuckna ögon. Bredvid står en ståtlig, äldre man, utan tvekan en krigare. Runt omkring dem sover deras sex väktare lugnt och stillsamt, en från klanen Blåyxr och fem från klanen Wulfr. Krigaren tar vakternas nycklar och släpper ut Linn från sitt fängelse.

Brutus drar genast sitt vapen (som vanligt) och Draugnir drar snart sitt också eftersom de beslutat sig för att döda vakterna. Kvinnan tar till ordet och presenterar sig som Linn, Linn Norim. Hon ber dem ödmjukast att inte döda vakterna eftersom de själva inte är onda, de har bara blivit påverkade av ondska. De båda krigarna börjar ge sig in i en diskussion huruvida de ändå skall döda vakterna och Laineliolindeloan diskuterar på vilket sätt de är påverkade för att utröna om de skall dödas eller inte. Kirla blir mycket misstänksam men lugnar sig efter att Linn berättat om sin tid med Hakka, hur hon gått från fru till fånge och slutligen fick sina ögon utstuckna. Sedan dess har hon på magiskt vis fått sina väktare att ta henne vart hon vill i sitt sökande efter Ljusets son och föra honom till stenflöjten. Detta gör Kirla lugn men inte alven eller krigarna.

Krigaren presenterar sig som Mäster Thorbein Vigfell, bror till Regin Vigfell och han ber dem föra honom till sin brors grav. Istället beslutar sig Draugnir att sparka på en av dem och med en handrörelse från Linn sover han. Brutus höjer sitt vapen men somnar även han. Då agerar Laineliolindeloan! Han sparkar undan fötterna på Linn och hugger tag i hennes armar! *SL suckar uppgivet* Thorbein lyfter bort honom och de båda krigarna vaknar. Efter sjutton sorger och elva bedrövelser så får slutligen Mäster Thorbein besöka sin brors grav och tar hans spjut, ett spjut som han fått höra, har ett öde att uppfylla och så även han. Han skall fullfölja vad hans bror har påbörjat.

När de återvänder hör de på avstånd ryttare närmar sig. Linn säger att 30 orkhir på häst närmar sig och hon förvandlar sig till en frostdrake för att kunna flyga dem därifrån. Detta förbättrar inte direkt relationen mellan gruppen och Linn och mycket motvilligt accepterar de. I tre dagar flyger de över Trudvangs ändlösa landskap innan de landar i en skog, vid skuggan av bergsmassivet Jarngand, dvärgarnas hemvist. På denna plats skall de hitta till Sotebrand, Buratjadvärgarnas rike i dessa delar. Dessutom ber Linn om att få sagostenen för att kunna finna Snösaga, ett hjärta från den renaste själen som någonsin existerat. Laineliolindeloan blir inte glad alls men lämnar stenen ifrån sig och får för första gången på länge känna den bitande vinden mot sin hud.

De börjar vandra mot en grupp stugor varav en fortfarande står upp men i dålig skick. Någon verkar ha varit i stugan nyligen och en sovplats finns att finna. De beslutar sig för att övernatta och Brutus tar första vakten, fast övertygad om att han skall kunna stänga ute Mäster Thorbeins jakthund. När hunden inte går ut lämnar han dörren öppen och går och lägger sig och Laineliolindeloan får stänga den. På morgonen tittar fågeljägaren Vidur in i stugan och säger "God morgon i stugan". Brutus drar sitt vapen. De andra släpper in honom och han berättar att han har jagat i några dagar men är nu på väg hem till fru och barn. Han ger dem en beskrivning över området och de beger sig iväg.

De hamnar tillslut hos Sergelj Burjokkos, en dvärg som bor utanför Sotebrand och han är inte på gott humör. Sur och tvär säger han åt dem att han inte tänker berätta hur man tar sig ner till Sotebrand, då kommer de bara skylla på honom som vanligt. Fast om de dödar eller driver bort de skogtroll som lever i skogen kan han tänka sig att göra det. Sagt och gjort, de tappra hjältarna följer vägbeskrivningen och går rakt emot deras läger. De blir givetvis upptäckta och skogstrollen lägger sig i bakhåll, men å andra sidan blir trollen upptäckta och tillslut bär våra hjältar iväg på 15 skogstrollshuvuden på en gren mot byn.

Runt byn har trollen byggt en låg palissad och står redo för vad som komma skall. Brutus blir snabbt trött på att sitta i skogen och planera och dundrar istället rakt mot porten. Pilarna flyger runt honom som ett ösregn men de små kortbågarna lyckas inte fälla den stora krigaren; något som porten däremot lyckas med. Med ett brak faller den stora nidendomskrigaren till marken efter en misslyckad tackling och pilarna fortsätter ösa över honom och han får även en sten i huvudet. Han tar sats igen och PANG! Stöden till porten ger vika och den börjar öppnas. Draugnir, Thorbein och Kirla springer på led mot porten och trollen får nya mål att skjuta på. Porten öppnas och Brutus står öga mot öga med en stor, vildsint Garm, en enorm ulvbest, som kastar sig mot Brutus och river till honom med sina betliknande hörntänder.

En våldsam strid utbryter och fler och fler skogstroll strömmar mot porten. De andra krigarna når porten några sekunder senare och möter en hord av spjut. Draugnir svingar sitt stora slagsvärd och hugger direkt av huvudet på två skogstroll och tränger sig fram till striden med garmen. Kirla och Thorbein fortsätter att slåss mot den aldrig sinande strömmen av skogstroll. Brutus slåss frenetiskt mot besten som tycks ignorera de djupa sår som de båda krigarna lyckas åstadkomma och fortsätter att attackera Brutus. Läget börjar se kritiskt ut när Draugnir får in hugg rakt i huvudet på besten och den sjunker till marken.

Bild

050412

Draugnir tittar stolt på besten som nära på dräpte både honom och Brutus när de hör ett vrål komma från centrum av byn. Skogstrollen stannar upp och backar tillbaka. Ur en liten hydda springer det ut åtta troll med full fart mot våra hjältar. Draugnir, Brutus och Kirla reagerar blixtsnabbt och möter fienden. Främst springer Murkor den Store, en mäktig huvudjägare och stammens hövding. Efter honom följer Grok med Svärdet, Palle Pungkrossare, Akvar Giftblandare och fyra elitkrigare. Murkor och en av krigarna tar sikte på Draugnir, den fula människan som tagit död på hans älskling (garmen). Grok med svärdet kastar sig mot Brutus samtidigt som en av krigarna försöker hugga Brutus i sidan. Den tredje trollkrigaren når Kirla och striden börjar.

Draugnir möter upp sin fiende och upptäcker att han stinker, stinker som ett gråtroll; men han biter ihop och anfaller. Murkor svingar sin stora morgonstjärna med stor precision och BAM! Draugnir tar 32 poäng i skada, och luften gick definitivt ur honom. Samtidigt krävs det bara ett högg från vardera Kirla och Brutus så ligger en krigare och Grok med svärdet vid deras fötter utan att kunna utdela ett endaste hugg. Ytterligare en trollkrigare anfaller Brutus och Palle Pungkrossare med sin järnbeslagna sköld möter upp Kirla.

Bakom står Akvar med sin sammansatta båge och skjuter sina förgiftade pilar mot sällskapet. Kirla som har sämst bepansring får först känna på hans dödliga pilar. Pilarna träffar Kirla och blodet forsar fram ur såren, Kirla börjar vackla. Murkor visar sig vara en långt värre motståndare än de förväntat sig och trollen är utrustade med sköldar. Hjältarna håller på att förlora.

Samtidigt står Thorbein Vigfell och kapar skogstroll till höger och vänster medan Laineliolindeloan efter MYCKET om och men tar sig över den låga palissaden. Draugnir tar mer och mer stryk och alven beslutar att göra processen kort med huvudjägaren. Han skjuter iväg en, två, tre blixtar från sina händer. Allt Draugnir ser framför sig är en kaskad av färger när Murkor förtärs av blixtarna och den intensiva värmen får honom att förkolnas. Striden håller äntligen på att vända, när Akvar skjuter en av sina pilar rakt i magen på Brutus, tjoff. Giftet gör sin verkan och blodet sprutar från hans mage. Trollen triumferar och en av dem besudlar den fallna hjälten genom att kissa på honom.

Draugnir tar fart, gör två utmärkta parader och tar sig igenom de övriga trollen rakt mot Akvar. Akvar skjuter och skjuter men han kommer inte igenom Stormekrigarens rustning och får ett rejält hugg i benet och går ner på knä. Med sin sista pil skjuter han Draugnir i magen innan ett välplacerat svärdshugg fäller giftblandaren. Blodet formligen väller fram och Laineliolindeloan rusar mot Draugnir som vacklar. Alven hugger tag i ett vedträ och sticker den rakt in i såret *fsssssssss* lukten av bränt kött får Draugnir att bli hungrig. Thorbein och Kirla dödar de resterande trollen som inte hinner fly.

Draugnir rusar fram till sin fallna kamrat men det är för sent, Brutus Tronius överlevde inte, skadan i hans mage blev för allvarlig. Efter att han rensat ur lägret och huggit av trollens huvuden och bundit upp dem på en gren stegar de tillbaka mot de vresiga dvärgarnas hus. Han accepterar att skogstrollen är borta och förklarar för dem att det finns ett stort utblås i träsket som kan ta dem ner till dvärgarnas boning.

Bild

050419

Ett träsk breder ut sig, inte särskilt stort och bara några hundra meter fram ligger den mäktiga bergskedjan som sträcker sig från väst till öst, hem för dvärgar, bastjurs, arker och drakar. Två vattenfall rinner ner längs sidorna på berget och den annars så kalla och frostiga marken är här varm från den värme som sprider sig nerifrån och bildar det lilla träsket framför portarna.

Våra tappra hjältar bestämmer sig för att ta sig en titt på porten innan de försöker sig på utblåset. Porten är en imponerande syn, många famnar hög och så bred att tio man kan gå axel mot axel igenom porten samtidigt. De börjar leta efter en väg in, något som efter en timme slutar med att de istället går mot utblåset. Väl vid utblåset så upptäcker dem att allt är täckt av mossa och fyra dvärgahöga stenar står utplacerade framför den trappa som leder ner och runt omkring dem finns otaliga skelett efter skogstroll, människor men även annat.

Laineliolindeloan försätter sig i trans och låter sin ande resa ner genom hålet. Han upptäcker där en stor sal med små rör som sticker ut överallt, en gång som leder från rummet och en stor, hundliknande varelse som nosar runt här. Han reser längs med gången men inser att den är lite för lång och återvänder snart till sin kropp. Draugnir blir nyfiken på stenarna och börjar undersöka och kommer fram till att försöka knuffa omkull en av dem. Han lägger händerna på stenen och knuffar till, men ur stenen står nu ett ben som tar emot och dessutom höjs en stenyxa. Alla stenarna börjar röra på sig och striden är igång.

Draugnir hugger först *tjing* stenflisorna flyger men stoppar inte stenfiguren. Det gör inte heller Kirlas mäktiga hugg eller Mäster Thorbein försök och de bestämmer sig att fly innan något allvarligt händer. De beger sig tillbaka till fast mark för att tänka över sitt beslut. Kirla lyckas på en timme ta tre pinnar och binda ihop dem och kallar detta ett vindskydd. Det slutar med att Thorbein bygger ytterligare ett läger istället. Och kvällen blir natt och sedan morgon.

De tar beslutet att pröva porten igen vilket resulterar i ytterligare en timmes tryckande på runor och utrop i stil med "Melon!", men inget hjälper. De beger sig till utblåset och Thorbein halas ner med rep. I samma stund som krigaren sätter foten på trappstegen börjar stenarna att röra sig igen. Laineliolindeloan lägger snabbt en besvärjelse och klättrar ner längs väggen, de andra springer iväg så fort de bara kan. En av stenfigurerna står och tittar på dem nere i hålet men gör inget annat.

De övriga skall nu tänka ut en plan. Det lutar åt att de i hålet får klara sig själv när de observerar att Thorbeins hund inte överger sin husse så lätt och smidigt tar sig emellan stenarna och ner i hålet. De beslutar sig för att göra samma sak och snart är de nere. Den hundliknande saken Laineliolindeloan såg som ande tidigare utstrålar väldigt mycket värme och dess hud verkar vara gjord av flytande magma men håller sig undan från dem. De börjar vandra i den gång som leder härifrån.

De får övernatta i gången innan de beger sig vidare, numera hungriga eftersom de inte har någon mat med sig. Efter några timmar når de en stor, svart sjö och här hänger även ett horn. De med nattsyn ser ett litet ljus på andra sidan och efter att de druckit stora klunkar av vattnet (och bevittnat något stort och otäckt röra sig där) så blåser de i hornet. Efter några minuter glider en bepansrad båt upp och ur små luckor sticker armborst ut.

Ombord finns Smidir Tungyxr som är minst sagt dålig på Nordvrok, men ändå en livad figur. Efter att våra hjältar gått med på att lämna ifrån sig sina vapen och rustningar så får de komma ombord och Smidir tar dem över vattnet och genom berget fram till dvärgastaden Logr här i riket Sotebrand. Beldor, dvärgarnas ledare, är just i färd med att tappa upp smälta när rollpersonerna kommer in, en process som inte blir så lyckad och ett regn av små glödheta mithrilpärlor regnar över alla i rummet.

Bendor verkar minst sagt irriterad, inte minst på Smidir som fört hit utbölingar. Laineliolindeloan tar til orda och förklarar deras ärende. Ljusets son, Koraljon, Stenflöjten, inget verkar Bendor bli särskilt imponerad av men han ser intresserat på Miig. "Jag ser att ni fört med er härskarbladet. Samma blad som fördes av människosonen Hagtorn när han störtade min förfader Saukka. Jag tror jag behåller bladet som en tribut. Dessutom måste ni visa er värdighet genom att fånga in den jätteloge som skapat en del problem på sista tiden. Ni får en vecka på er och jag behåller er vän "Ljusets son" i förvar som säkerhet". Dessutom beordrades Smidir att hjälpa dem eftersom det var han som släppt in dem.

Vakterna förde bort Miig och bladet var återigen i andras händer. De lyckades dock att se att en människoskepnad stod bakom Bendor men de kunde inte se vem det var eftersom han höll sig i skuggorna. Istället följde de med Smidir till den fest som de höll i staden Logr, att glömma allt ikväll för nu var det fest. En bit in på kvällen kommer det fram en dvärg som presenterar sig som Hunrur Dagordin. Han har en berättelse att berätta för rollpersonerna, en berättelse om ett städ som hamnat i draken Unghorvins våld, ett städ han vill att de skall hämta och vid detta städ skall också stenflöjten finnas. De accepterar.

Lite senare kommer även en viss herr Aldak Agardo fram, en kusin till Hunrur och vill ha städet för egen räkning. Dessutom berättar han att Hunrur är i maskopi med Beldor och de beslutar sig att stödja Aldak istället för Hunrur. Kvällen blir natt och de drar sig tillbaka. Morgonen därpå får de gå och prova rustningar, något illasittande men fungerande, dvärgavapen och lite brygder för att hjälpa dem. Dagen passerar och morgonen gryr. Ett offer till Storme förrättas och sedan beger de sig iväg tillsammans med Hunrur.

Väl vid portarna till Glödr, de uråldriga hallarna, störtar Aldak och hans män fram och slår helt sonika ihjäl sin kusin och hans mannar. Han tar Hunrurs nyckel och öppnar den enorma järnporten. De får instruktioner att bara gå rakt fram och inte avvika och att inte glömma städet! De beger sig av. De vandrar genom enorma hallar, en del helt i guld, mosaiker av ädelstenar, en enorm staty helt i mithril ett överdåd utan dess like. Tillslut når de en skog, en kusligt tyst skog och eftersom det är sent vänder det tillbaka och slår läger.

När morgonen gryr beger de sig in i skogen, den visar sig vara gjord helt i sten och t.o.m. bladens ådringar finns där men skogen ger dem inget lugn. De känner alla en hemsk känsla när de går där och det börjat bli svårt att orientera sig. Draugnir tar sitt svärd och hugger ett hack i marken. En kall kår går upp längs hans ryggrad och de känner alla en påtaglig fara. Istället väver Laineliolindeloan ihop en besvärjelse och pekar sedan ut riktningen. De går i vad som verkar vara en evighet när de slutligen når två stora järnportar, över 30 meter höga.

Kirla ser att det finns ett litet hål nästan uppe vid taket och det går utmärkt att klättra på reliefen. De kommer alla in i solsalen, den sal där storkonungen en gång satt i, den sal som Unghorvin nu har tagit i besittning. Laineliolindeloan och Draugnir ser ett rött sken som flammar upp och dör ut i takt med tunga andetag, de ställer sig i mitten av pelargången och gör sig redo. *Boom*, *Boom*; stora tunga steg ekar genom salen och kommer närmare och närmare, snabbare och snabbare. Draugnir står ensam kvar i mitten, de andra gömmer sig bakom pelarna.

Unghorvin kommer rusandes ur mörkret, rakt mot Draugnir. Draken träffar dåligt och Draugnir får in sitt slag, de andra rusar fram, alla utom Laineliolindeloan som sitter bakom en sköld, och sedan bakom en platta av mithril för att skydda sig. En ursinning strid börjar. Draugnir tar de tunga smällarna och hans dvärgasköld börjar mer och mer likna en bit kaffeved. Kirla hugger med sin väldiga tvåhandsyxa och åstadkommer fruktansvärd skada, något som snabbt återbetalas och Kirla får sig många flygfärder när den enorma svansen snärtar till henne. Thorbein anfaller med sitt drakdödarspjut, men förvånansvärt lite händer till en början.

Laineliolindeloan tittar med jämna mellanrum upp och skickar iväg en blixt eller två men dyker sedan snabbt ner under skydd. De bjuds alla på luftturer men våra hjältar ger inte upp och draken börjar se riktigt skadad ut. Då kommer det, en enorm inandning följt av en eldstorm, som om brinnande magma sprutades ut över dem. Den mithrilplatta som Laineliolindeloan sitter bakom har börjat smälta och den intensiva hettan skadar honom men han börjar inte brinna. Draugnir som bär drakringen får känna på hettan men tar ingen skada på grund av den. Mäster Thorbein har en sköld av drakskinn och sitt drakdödarspjut som skyddar honom och står också upp. Kirla däremot faller till marken och hon drar sitt sista andetag.

De andra störtar fram, Thorbeins anfaller sjunker djupt in i besten och segern är nära. Draugnir avgör slaget när hans svärd sjunker ända in till hjaltet i bröstet på draken och Unghorvin sjunker med en skräll ner till marken. Draunir rusar fram till Kirla och stoppar den bit lindormshjärta de fått med sig i munnen på henne och tvingar ner den i strupen på henne. Samtidigt står Kirla på en bro av revben och stirrar ut, framför henne ser hon en enorm vägg byggd av dödskallar och det står någon på andra sidan och väntar när hon plötsligt drar ett andetag igen. Draugnir ser hur hennes kropp återfår färgen, hennes sår sluter sig och han gör sig beredd att hugga henne om hon börjar förvandlas till en lindorm, men ingen förvandling sker utan hon tittar förvånat upp mot Draugnir.

Bild

050503

Draugnir drar en lättnadens suck och låter svärdet sjunka till sidan. Kirla börjar sakta men säkert att fokusera på världen och framför henne ligger den jättelika draken död och litervis med kokande blod flyter ut över golvet. De riktar alla sina blickar mot slutet av den kilometerlånga salen. En skatthög av sällan skådat slag. Enorma högar fyllda med en förmögenhet i guld, ädelstenar och underbart vackra föremål från så långt tillbaka som Järndrakens tid. Alvsmide, dvärgasmide, människosmide allt finns i de högar som ligger framför dem.

Draugnir får ett fåraktigt leende på läpparna och springer mot närmaste hög och drar ut ett svärd! Tihi! Ett till, och ett till; han börjar skapa en liten hög av svärd. Under tiden går Kirla runt och letar. Hon vet ju att den borde finnas här, stenflöjten. Hon letar sig upp till tronen där Thorbein redan pekat ut att städet står. Runt tronen ligger ett stort antal dvärgakrigare, alla men vackra, bastanta rustningar och vapen. Runt halsen på en av dem hänger en anspråkslös snäcka med tre hål.

-"Jag har hittat den, jag har hittat den!". Kirla springer fram till Laineliolindeloan som ger henne en trött blick, och den blir desto tröttare när han får se "stenflöjten". Inte helt övertygad så går han och lägger sig, utmattad; snart somnar de övriga bland guld och allsköns prakt.

-"Kolla nu då Lilleman, kolla min hög!". Laineliolindeloan väcks av en exalterad Draugnir som samlat ihop en ansenlig hög med svärd. Thorbein går och småsamlar lite vapen, rustningsdelar, ädelstenar och något för att blidka Beldor när de tar sig tillbaka. Kirla har hittat en massa yxor och en hjälm; en öppen hjälm som uppenbarligen tillhört en stormetrogen vid något tillfälle. Den ser skräckinjagande ut. Draugnir tror att den kanske kan vara helgad men är inte säker på hur.

Gruff! Laineliolindeloan är inte alls på humör för att vakna men när Draugnir vill ha honom vaken, så vaknar han. Sagt och gjort, han börjar läsa in sina besvärjelser. Draugnir fortsätter otåligt att leta och hittar ett vackert fjällpansar, gjort av de skickligaste människosmeder. Den passar inte. Men så börjar Laineliolindeloan väva ihop vitnerna, drar i gagntrådarna och formar besvärjelsen Vitnaskönja (Syn). Hans ögon ser helt plötsligt de punkter av vitner som finns i rummet och nu är det bråttom. Hans tittar igenom de högar som krigarna har samlat och drar ut ett långsvärd och ett halsband ur Thorbeins hög, och ett slagsvärd och fjällpansaret ur Draugnirs hög, men inget från Kirlas. De både svärden är skapta av mörka vitner medan rustningen av grå.

Istället går han nu på skatthögarna. Han hittar en vacker bröstplåt av logedrakens pansar (mörk), en stridsklubba i rokjärn (mörk), kedjor med bojor (vit), två magiska skriftrullar (svarta), ett alvrep (grå), ett par kraftiga pansarhandskar (mörka), en otroligt vacker alvstav (vit), en alvring i silver (grå), ytterligare en skriftrulle (svart), en dvärgisk tvåhandshammare (svart), två stycken skriftrullar (grå) och ett mycket underligt format dryckeshorn (svart). Genast sorteras alla föremål skapade av mörka vitner bort och sedan även de vita och kvar blir de grå.

Thorbein försöker desperat att plocka ihop en rustning som han ser snygg ut i, men blir inte riktigt nöjd. De börjar plocka ihop sitt pick och pack och de börjar ta sig ut igen. Städet tar de med sig och tar det först ut genom det lilla hålet de kom in, och sedan genom den mörka stenskogen. Den här gången måste de stanna i skogen för att sova. "Ahhhhh, hjälp". Gång på gång vaknar de tappra hjältarna med bilder av hud som skalas från kroppar, lemmar som slits i stycken och de dödas tomma blickar som stirrar på dem. Ingen får någon vidare sömn och på morgonen är de fortfarande slitna. Dessutom är maten slut.

I ett ständigt mörker som bara lyses upp av deras facklor och lanternor börjar de vandra igen. Det är otroligt mödosamt att bära städet och mot slutet av dagen har de inte hunnit längre än till skogens slut då de faller till marken, utmattade och trötta. De gör sig ett litet läger och somnar snart. Laineliolindeloan vaknar till mitt i natten. Ett skrap av metall mot sten. "Håll tyst!" skriker alven rakt ut i det kompakta mörkret. Hela gruppen vaknar till och börjar titta sig runt. Draugnir greppar efter sitt vapen för att finna att det inte längre finns vid hans sida. Kirla tar fram flinta och stål och börjar tända en fackla.

Facklan blossar upp och ett sken sprider sig, det blänker till när de ser tjugo rustade dvärgar omringa dem. Beldor stiger fram och proklamerar att de brutit mot hans ord och beträtt de uråldriga delarna av Sotebrand. De går frivilligt med på att sättas i bojor. De föses iväg mot Logr igen, fortfarande trötta och hungriga. De återförenas med Miig igen och får bevittna hur de överlevande ur familjerna Dogordin och Agardo stängs in i en logeugn. Sedan beordrar Beldor att hälla på smältan. Skriken är fruktansvärda när den glödheta smältan rinner ner för deras kroppar och får köttet att brinna. En lukt av bränt kött sprider sig i salen. Rendre står i bakgrunden och ler och gestikulerar mot våra hjältar men Beldor skakar på huvudet och säger något som får dem båda att skratta gott.

De sätts sedan i arbete vid en dressin tillsammans med 42 vättar. Det är hårt arbete och den som inte arbetar får smaka piskan; en arkisk piska med hullingar. Vättarna ser genast upp till Draugnir som med sina gula trollögon, sin stora näsa och sin enorma styrka ser ut som en vättegud i deras ögon. Draugnir morrar mest åt dem och försöker stjäla deras mat. I 20 dagar driver de dressinen uppåt tills de slutligen ser dagsljus igen. Vapen packas i lådor och sedan börjar de bära.

Ett fjällandskap breder ut sig. I söder ligger Svartliden men för övrigt vet de inte var de är, inte förrän de får se följet på väg mot dem. Arker! Miig försöker kommunicera med dem, såväl som dvärgarna och t.o.m. Rendre men får alltid samma svar, piskan. De får tornrotssoppa att äta vilket får dem att arbeta bättre men annars är arkerna på alla sätt grymmare mot våra hjältar. De får alla smaka på piskan, speciellt Miig. De når snart en stad omgärdad av en palissadmur. Där får de pusta ut i några dagar, mat att äta och varmare kläder men säljs sedan som slavar till Lokir, en av de krigssvurna i området. Vid hans sida hänger Koraljon som han verkar ha fått från Rendre. De når lägret efter nästan två veckor med värkande ben och blödande anklar och handleder efter bojorna.

Där sätts de i arbete med att bryta sten med tunga tvåhandshammare. De introduceras också till Bobhakk och Astand, deras fångvaktare och hans stinkande tornödla. Laineliolindeloan gör ett dåligt jobb och får tornrot för att arbeta bättre men han slänger den och fortsätter i sin takt. Det belönas med en piskning och att han får välja vilket öga de bränner ut. Sedan slänger de tillbaka honom igen. Och veckorna går. Astand äter en slav som försökt fly och alla måste titta på. Den femte veckan släpar vakterna bort Miig mitt i natten. Sedan börjar slavarna få mat och tornrot och Draugnir, Kirla och Thorbein äter så mycket de kommer åt. De sätts i otroligt hårt arbete de närmaste veckorna. I början är allt underbart och arbetet blir lättare, de känner sig starka och de slutar tänka på deras tragiska situation men tornroten avtar när de har tillräckligt med sten för det stora projektet och de får alla tre känna på effekten av abstinensen av tornroten, djupa depressioner, orkeslöshet och dödsångest. Livet är hemskt och Astand äter en slav i veckan.

Bild

050505

Sjuttonde veckan släpas Draugnir bort men kommer snart tillbaka. Det ser ut som de stoppat honom i en säck och sparkat på honom hela natten. När han vaknar till liv berättar han att hans sattes i en gladiatorring men förlorade stort redan i sin andra match. Laineliolindeloan får tårna krossade för att han inte jobbar tillräckligt bra och Thorbein piskas tills hans rygg bara är ett köttigt sår för att han försökte stjäla en hammare. De får en chans att fly den tjugoåttonde veckan. Laineliolindeloan och Draugnir kommer snabbt loss och börjar springa, Kirla kommer också loss men måste hjälpa Thorbein, alltmedan Astand närmar sig. De känner vinddraget när han landar och anfaller innan de hinner därifrån. Astand plockar upp Kirla i en arm och slänger iväg henne och gör sedan processen kort med Thorbein. Vakterna övermannar dem. Laineliolindeloan och Draugnir hittas förs tillbaka.

Trettioåttonde veckan anländer Blodughadda med en grupp orkhir och sina troll. Våra hjältar kastas vid hans fötter och känner den penetrerande kylan som sprider sig ut ifrån honom. Han hånar dem, berättar hur Snödrottningens horder sköljer över Vildland. Lokir i sin tur lovar att de kommer att sluta sina dagar i hans arbetsläger och spottar dem i ansiktet. De slängs tillbaka till hålorna och nu i sällskap med en dvärg som inte ser ut att vara mycket mer än en blodig hög. Den gode Draugnir läker hans sår och han vaknar till liv. Han visar sig heta Grum Druvik, en ordenskrigare från Glitthamn som svurit att föra Blodughaddas huvud tillbaka. Bara en vecka senare slänger de in en alv som heter Juhkalla, en krigare utsänd av Linn för att hitta dem, men deras trupp lyckades inte frita gruppen. Men han lovar att guida dem i säkerhet när ett tillfälle presenterar sig.

Den stora skaran slavar har blivit kraftig decimerade eftersom Astand äter den svagaste slaven nästan varje dag. Det går några veckor till och det är nu uppenbart att arkerna snart är redo att marschera söderut. Lokir och hans syster Tuva har samlat tusentals arker och bland dem syns några av de blodyxor våra hjältar sett i Ysetur. Tuva leder trupperna och Lokir stannar kvar för att invänta de sista trupperna, när en snöstorm faller över borgen i en hel vecka och ger slavarna lite vila. Kylan skördar några av slavarna och deras lidande är äntligen slut. Stormen påminner dem alla om de snöoväder de sett i Vretgaard och utanför Hallvind.

När ovädret dragit förbi får de skotta snö för att sedan börja arbeta igen. Vakterna har bytts ut mot väldigt unga eller lite äldre arker och bara Bobhakk är kvar med Astand. Lokir skickar iväg de sista trupperna på morgonen och följer själv efter ett par timmar senare med sin tornödla Gertrud. Så på eftermiddagen händer det! Ett snöras begraver flera vakter och de andra strömmar till för att gräva ut dem. Det har bildats en stor vall av snö och två arker står och gräver febrilt. Ljudet av sten som krossas byts snabbt mot ljudet av metall som bryts av och våra hjältar anfaller de två vakter som finns kvar och plockar dem på vapen, och flyr sedan tillsammans med de slavar som fortfarande har viljan att göra så.

De verkar ha klarat sig och mörkret faller. De ser en eld som brinner en bit ner på berget och Kirla förvandlar sig till Skoll och tassar ner för att se vilka det är. Det är Lokir med följeslagare som slagit läger! De flesta sover och gruppen smyger närmare. Draugnir inleder med en blixt som skakar lägret och sedan anfaller de. Thorbein och Drum går på Lokir, Kirla går på en av blodyxorna som är vaken och Miig och Draugnir skär halsen av de som nu vaknat av en knall och försöker ta till vapen. Gertrud sitter fast i ett av träden och kan inte anfalla. Kirla oskadliggör snabbt blodyxan och ger sig på Lokir. Lokir slåss med Koraljon och åstadkommer djupa hugg varje gång han träffar. Även Kirla får sig en smäll när hon ger sig in men slutligen avslutar Grum det hela när hans tvåhandshammare nästan går rakt igenom Lokir. Gruppen kan utrusta sig igen.

De börjar orientera sig genom Arkland; eller rättare sagt, de båda alverna FÖRSÖKER och det kostar den dag i skogen men de lyckas lura sin förföljare fullständigt och med hjälp av Thorbeins jakt och överlevnadskunskaper så fyller de snart sina magar och kan sova gott på nätterna. De tar sig från väg, tillbaka på vägen och av den igen för att snabbast möjligt ta sig ner till Svartliden. Efter två veckor når de Svartlidens mörka inre och vant lotsar Juhkalla dem in i dess inre och når snart en liten skogstjärn. Han knackar hål på isen, ber dem vänta och dyker i. Thorbein känner på vattnet och det är iskallt, och timmarna går. När det gått sex timmar kommer Juhkalla upp igen.

Med sig har han en liten pendel av järn, en pendel han kallar för Pendilla Mortaitikka, Pendl Helgr eller dödens pendel. Med dess hjälp kan de ta sig till Helgardh och hämta Maria. Draugnir kliar sig i huvudet. "Titta bara på pendeln", säger Juhkalla på finlandssvenska. "Ehhh, okej", säger Draugnir och fånstirrar på pendeln och han känner hur hans och de andras ögonlock blir tyngre och tyngre. När de öppnar ögonen igen ser de en ,mörk, grå värld öppna upp sig. De ligger på en bro som börjar och slutar i varsin vägg, väggar som är byggda av miljoner och åter miljoner skallar och en dörr i varje ända av bron. Framför dem står en lång, skräckinjagande figur med ett svärd som verkar vara gjort av långa, gula naglar.

-"Hej, vi är här för att hämta Maria", säger Laineliolindeloan. -"Hni, lifermen, sökjare fra ljusnavärld. Stig opp hi Helgrindhr, pliktr till Nagelbitr itt halfer liivur nu, ett halfer liivur sen.", svarar Mogunda.

Kirla stiger fram och Mogunda lägger svärdet på mot hennes hals och en kyla sprider sig igenom Kirlas kropp, och när svärdet lyfts från henne känner hon sig avsevärt tröttare. Mogunda bjuder dem välkomna och plockar ner sin nyckelknippa. Nio nycklar hänger på den, alla distinkt olika till utseendet. I rummet innanför är väggarna även här gjorda av skallar, taket är 10 meter högt och gjort av flätat hår, golvet täckt med naglar och blod rinner ner för väggarna, ner i små rännor i golvet. En av väggarna är gjord av rostigt järn med tusentals nyckelhål i. "Välj". Mogunda håller ut nyckelknippan. De väljer nummer 7.

Hon sätter nyckeln i ett av hålen och en dörr skapas. Hon öppnar den och de stiger in. Innan hon stänger upplyser hon dem att hitta en likadan nyckel på andra sidan för att komma ut. Dörren stängs och de står i en lång gång som verkar sluta i ett rum lite längre fram. De går in för att finna ett cirkelformat rum omgärdat av tio troner. På dessa troner sitter tio stycken krigare med enorma tvåhandssvärd och tvåhandsyxor, alla insvepta i svarta kläder och rustning som syns i revorna. De sitter alla alldeles stilla, alldeles tysta.

Miig stiger fram och säger: "Jag är ljusets son! Jag har kommit för att hämta Maria! Hon har ännu inte uppfyllt sitt öde! Svara mig!". Bara ekot från hans ord svarar honom. Efter några minuter tar de nyckeln som hänger på väggen och går tillbaka. Mogunda väntar på dem på andra sidan och de väljer denna gång nr 9. Redan innan de gått in hör de vågorna som slår mot en avlägsen strand. De kommer in ett en sal, en stenstrand som slukas utav mörkret. Mot väster hör de vågornas brus och när de närmar sig ser de ett utbränt skepp som ligger på stranden. Längre ut på havet ser de några små ljuspunkter där ute, längre fram ser de en ljuspunkt som befinner sig närmare strand och de går mot den. De passerar ett flertal andra brända skepp innan de är framme vid det brinnande skepp som just nu är på väg in mot strand.

På stranden ser de en kvinna stå och invänta skeppet med en utsträckt arm. Långa, gula naglar löper i spiraler från hennes fingrar, och när de kommer närmare ser de blodröda läppar på ett likblekt ansikte. Ögonen förblir dolda i huvan. En spöklik gestalt tar sig från skeppet mot kvinnan och försvinner in i henne i samma stund som de tar i varandra. Hon vänder sig snabbt mot alven och pekar på honom. "Hvad gör dhu här?", väser hon. "Hvad gör dhu i mitt mannarike?". Laineliolindeloan försöker förklara vad han gör i ett av människornas dödsriken och det verkar fungera. De frågar efter Maria och nyckeln, och hon pekar vidare längs stranden. De traskar vidare och kommer fram till en vägg av skallar och en nyckel med passande nyckelhål.

Väl hos Mogunda igen väljer de nyckel nr 1. De ser en gång innanför och när de stigit in så hänger nyckeln där bredvid dem. De tar nyckeln och ser till sin förvåning att dörren har blivit ersatt av mer gång. De börjar gå längs med gången. Efter några minuter ser de tre siluetter dyka upp i gången framför dem. De stannar till och springer sedan skrikandes med sina hesa röster rakt emot dem med vapen dragna. Kirla ställer sig i första ledet och svingar sin stora yxa. Därefter står Thorbein med sitt spjut och Miig med svärdet redo. De nedgör snabbt sina fiender men Kirla har fått en svår skada i sin arm, och Draugnirs försök att hela verkar inte fungera, Storme verkar inte ha någon kraft att ge honom här. Gången slutar i en dörr som leder till Mogunda.

De väljer nu nyckel nr 2 och en ringlande trappa försvinner ner i mörkret. Det är fullständigt svart här nere och Thorbeins fackla kämpar för att sprida något ljus vilket den lyckas väldigt dåligt med. Slutligen når de slutet av trappan och går ut på ett golv. De tittar ner på det mjuka underlaget och ser kroppar, likdelar i alla dess former bilda en stor hög de står på. De skriker till och två röda ögon lyser till i mörkret. Ett grönt sjukligt sken sprider sig i rummet och de ser framför sig två öar av lik med en liten passage av lik som förbinder dem. Runt omkring ett hav av blod. Fyra massiva pelare av hopbuntade människor håller uppe taket.

-"Vhhhäääälkommna", väser Nifelfang och ger ifrån sig ett långt sugande ljud. Ur mörkret stiger en odöd logedrake, enorm till storlek med en kropp i sin mun som han suger ut blodet på. *Plopp*; kroppen faller till marken. "Mmmm, ni ser färska ut, jag har inte smakat färskt blod på så länge". "Uhhmm, vänta lite nu, vi är här för att be dig om en tjänst", säger Miig. Han förklarar att de vill ha hjälp att föra tillbaka Maria. Nifelfang accepterar men kräver att en av dem ger honom ett löfte att göra vad som helst, när som helst och dessutom vill han ha stenflöjten efter att han är klar med den. De accepterar och flöjten svävar upp i luften mot draken.

Nifelfang börjar läsa upp en formel, en formel som Laineliolindeloan identifierar som "Animera död". Om och om igen rabblar han formel i en timme då plötsligt Thorbein känner en arm som hugger tag i honom, i hans axel, hans ben. Överallt börjar hundratals döda ställa sig upp och de tränger sig förbi våra tappra hjältar, och går mot mitten där de bildar en cirkel. Deras klagan är öronbedövande. Plötsligt tränger ett av skeletten in i cirkeln, ser ut som den plockar upp ett föremål och vänder sig sedan om och skriker ett fruktansvärt skrik, ett skrik som skär genom märg och ben. Liken som omgärdar skelettet faller alla till marken. Thorbein och Miig svimmar, Laineliolindeloan mage knyter sig så fruktansvärt att han spyr okontrollerat och faller till marken, Draugnir skriker helt hysteriskt rakt ut och klamrar sig krampaktigt fast i Kirla som ligger bredvid honom och skakar. Hon känner en underlig smärta som sprider sig längs hennes vänstra arm. Hon känner livet rinna ifrån henne och det finns inget de kan göra utan att se glöden i hennes ögon slockna. Kirla dör.

De vaknar alla snabbt till liv igen och ser hur det lilla skelettet sitter och snyftar. Den lilla stenflöjten hänger ovanför henne i luften och spelar en melodi. Tonerna är knappt hörbara, men så otroligt vackra. Sakta men säkert börjar livet återvända till skelettet; sena för sena, muskel för muskel byggs på henne inifrån och ut tills Maria står där, med stora tårfyllda ögon och ett förvirrat uttryck. Miig rusar fram och tar henne i sin famn. Hon börjar gråta och viska till honom. Men de hinner inte stanna upp för Nifelfang är hungrig och börjar ta sig emot dem. Hans tunga steg närmar sig när en varelse, inte helt olik Mogunda står inför dem.

-"Stopp, tillbaka till din håla, Nifelfang!", ryter hon. Draken kryper tillbaka. Hon frågar ut dem vad de gör i hennes rike, och framförallt vad en alv gör här. De förklarar att de bara vill härifrån och de står plötsligt hos Mogunda igen. Thorbein pliktar med halva sitt liv för att komma ut och de somnar igen vid slutet av bron.

Bild

050512

Ur ett grå töcken vaknar våra tappra hjältar till liv igen. De befinner sig i samma glänta, vid samma tjärn och framför deras ögon sitter alven Juhkalla och dvärgen Grum och har en hetsig diskussion. De tystnar när de ser fem kroppar materialiseras framför dem; ingen Kirla men däremot med Maria. ?"Sååå, profetian är sann ändå", säger Juhkalla med en distinkt finlands-svensk (alvisk) brytning och går fram mot dem. Grum ser sig runt omkring för att hitta Kirla men hittar henne inte. Ingen vill prata om det heller utan han ser bara ett spår av henne, den hjälm hon tog från drakens skatthög som nu Draugnir står och håller i sina händer.

De är nu mycket trötta och beslutar sig att slå läger innan de drar vidare. Mäster Thorbein bättrar på sitt läger och gör i ordning lite mat medan Juhkalla, Miig och Draugnir undersöker ifall platsen är säker. Både Miig och Draugnir hittar spår och med säkra steg går Thorbein fram för att "läsa" spåren (Spåra: 1) som Miig hittat. -"Ehhhh, jag vet inte", säger Thorbein men Juhkalla konstaterar att det är spår efter orkhir, men det är minst två dagar sedan de passerade området så då bestämmer sig för att ta risken och sova ändå.

Men natten förflyter utan incidenter och på morgonen packar de sig iväg. De tar några timmar på sig att jaga upp ett rådjur som de senare kalasar på och det hinner bli kväll igen; Juhkalla säger att de fortfarande har några dagar kvar att gå. På morgonen upptäcker de att all mat är borta! Thorbeins "goe, fine rådjur" har någon tagit. De jagar igen med gott resultat för att stilla sina kurrande magar och fortsätter sedan sin resa söderut under det tak som Svartlidens grenverk har skapat. Snön och knappt lyckats tränga sig igenom så det lämnar nästan inga spår efter sig, men det är hela tiden mörkt och väldigt kallt.

De sitter vakt även denna natten och när Miig och Maria har sitt vaktpass så är det Maria som ser hur något som snabbt rör sig genom skogen precis vid deras läger. Hon pekar ut platsen men där finns inget att finna och all mat är kvar. Natten förflyter utan vidare incidenter och de beger sig vidare. Juhkalla leder dem på små stigar och med säker riktning, dock verkar han hela tiden leda dem in på områden där orkhir har marscherat och de skarpögda hjältarna får upplysa honom om att han leder dem rakt in i fiendens händer. Plötsligt stannar han upp. Han ger ifrån sig ett ljud, -"kluck, kluck, kluck", sedan tystnad. ?"kluck, kluck, kluck" och fem stycken alver med dragna vapen stiger fram bara några meter ifrån dem. De ser även en lång, ranglig man närma sig på avstånd.

Juhkalla samtalar med en av alverna (han med svärdet) medan den långa mannen kommer fram. Han presenterar sig som Raknir Skaultand, en stormepräst. Mer än så hinner han knappt säga innan de måste skynda sig iväg igen. De håller ett högt tempo men de kan höra något bakom dem närma sig. Tre av alverna stannar kvar medan de övriga fortsätter. De hör på avstånd hur bågsträngar viner och stål slår mot stål. Det kliar i fingrarna på Draugnir och Grum, och även den nya killen Raknir verkar vilja få en chans att visa hur modig han är med sin cape och sitt svärd. Men de fortsätter.

Ljudet av striden försvinner bakom dem och de verkar inte bli förföljda så de slår läger i en grotta där alverna slagit läger förr. På natten återkommer två av de tre alverna blodiga och trötta. Draugnir och Raknir vill vara snälla och ber en bön till Storme och så tänds deras händer. Alverna blir naturligtvis livrädda för de med brinnande händer och backar. De skakar sina huvuden men Draugnir närmar sig -"VA! Det går inte och stoppa NU!" utbrister han vilket inte verkar lugna dem... Slutligen låter åtminstone en av dem sig helas och även Juhkalla visar på att han har den läkande förmågan (dock inte lika effektfullt som brinnande händer).

De vandrar hela nästa dag och på kvällen når de äntligen alvstaden, Jaarnkihl, en stad som verkligen inte såg ut som en vanlig alvstad. Visserligen är de flesta människors uppfattning av en alvstad mest en sammelsurium av sägner och sagor ihopvävda till en stad fylld av under, men även Laineliolindeloan blev förvånad över det han såg. En torn byggt i järn! Den metall som alver skyr som pesten. Dessutom fanns här hjul med kuggar som snurrade, smedjor och förunderliga, mekaniska maskiner. Rykande bad väntade dem och rena kläder när de var klara. Deras sängar av mjuka bolster, kuddar och värmande täcken såg underbart inbjudande ut, för alla. Alla utom Draugnir som tyckte det var för mjukt och drog ner sitt täcke på trägolvet för att sova, och mycket snart sov de allihopa.

Att vakna i sängar eller för den delen på golvet var för dem alla underbart. Inga råttor som gnagt på dem och frukost stod framdukad med gott vin, friskt vatten, färskt kött och bröd. Men Draugnir var för otålig och gick ut i byn för att hitta någon som såg mäktig ut. Dessvärre glömde han att alver i dessa trakter sällan pratar nordvrok och inte heller var det lätt att se vem som är löskefolk och vem som är herreman (aka mäktig gubbe). Det slutade med att han stod mitt i byn och skrek medan barnen skrattade åt honom. Slutligen tittade en mycket trött Juhkalla ut genom fönstret och lovade att hjälpa honom. Juhkalla visade honom till ett hus som mer eller mindre påminde om Barbapappas hus.

-"Hallå!", ropade Draugnir rakt in. De hör någon gruffa där inifrån och en man kommer ut genom en dörr, med allt annat än en glad min på sina läppar. ?"Hej! Är du en sån där mörkergubbe?", frågade Draugnir. Det verkade reta upp mannen, men Raknir som gjort Draugnir sällskap, lugnade honom och berättade att Draugnir ville få sitt svärd undersökt. Magikern gick med på det hela om Draugnir aldrig mer skulle visa sig där inne. ?"Okej dårå...", sa Draugnir lite moloket och gick därifrån. Under tiden har de andra vaknat så sakteligen. Maria försvinner för att hitta sin mor, men återkommer med beskedet att de inte kan ta emot dem förrän imorgon.

Dagen förflyter på ett slumrande sätt som endast avbryts av Draugnirs och Raknirs slutligen lyckade försök att offra till Storme, en incident som resulterade i en Raknir med röda kinder (då prästen misslyckades med ceremonin och fick bli räddad av krigaren). Detta leder till fler glada barn med magar värkande av allt skratt, en glad jägare och en mycket förvånad smed som fick bevittna det hela. Men ännu bättre blir Draugnirs försök att lära sig de hemligheter som ligger begravd i hans svärd och hjälm. Både magikern och Raknir försöker desperat förklara för honom men det verkar omöjligt för hans hjärna att absorbera kunskap. Nästan som om den stöter bort den. Laineliolindeloan lade några första trevande rimvitnerbesvärjelser på mycket länge med gott resultat och Thorbein låg mest på sitt rum och vilade (ålderskrämpor). Miig och Maria gick hand i hand eller tittade varandra djupt in i ögonen.

Så grydde nästa dag och de blev kallade till rådslag med Konung Kuopiva Portipaahta och Linn Norim och konungens rådgivare. (och någonstans här blev SL väldigt irriterad, för att inte säga arg på de fnittriga, störiga små spelarna... ni vet vilka ni är). Och nu förklarades allt: Nornas spådom, Entiteten, Snödrottningen, Valsinkas födelse, Hakka Norims, Snösaga, Miig och Blodughaddas roll och framförallt vilken uråldrig själ som var återfödd i Maria. Deras uppgift ligger klar för dem. De måste mot Isvidda och mot den svarta isen för att fängsla Valsinka en gång för alla. Svärdet Jotnadräpe, jättedödarsvärdet skall hjälpa dem på deras farliga väg. Efter rådslaget ser Miig till att han får träffa Linn på tu man hand och frågar om Marias hand. Linn ger dem naturligtvis hennes tillåtelse och med ett sprittande hjärta ger sig Miig iväg för att hitta Maria.

Han hittar henne väntandes på honom utanför tornet, nyfiken på vad de pratade om. Miig frågar frågan och med tårar i ögonen säger hon "Ja!". Bröllop skall snart stånda...

Bild

050526

Det är bröllopsyra i Jaarnkihl och vart man än går springer det folk med dekorationer, festmat och rusningsdrycker. Samtidigt har Thorbein hittat tillbaks till sin säng fortare än kvickt och bestämmer sig att här skall han spendera så mycket av resterande tid som möjligt. Laineliolindeloan däremot, han har ingen tid att förlora. Han har inte sett en magikerakademi på många år och tänker inte försaka den här chansen. Han stegar in i det lilla Barbapappa-huset och deklarerar att han minsann vill att akademin börjar undervisa honom, eftersom han kan ha nytta av fler besvärjelser. Alven som sitter i rummet (som vanligtvis kokar kaffe) tycker han skall ta upp det med överkukkun istället och visar in honom till denne. De når en överenskommelse och han börjar studera för överkukkun - och tillika konungens magiker - själv.

De andra börjar fundera på bröllopsgåvor. Raknir drar sig undan och börjar skriva på något, Draugnir funderar på vilket av sina föremål han skall skiljas från härnäst. Juhkalla syns inte till men Grum viker inte en tum från smedjan. Miig och Maria kommer fram till att de vill ha två ceremonier, en alvisk och en gerbansk. Draugnir tillfrågas om han vill hålla i den gerbanska och han accepterar. Men det är bara ett litet krux? Varken Draugnir eller Raknir vet hur man viger någon. Men det finns ju någon i byn som vet, Maria var ju prästinna i Vretgaard kommer Draugnir på! Sagt och gjort så kryper han (och senare även Raknir) till korset och ber Maria om hjälp.

Miig tar sig en titt på en ny hjälm som med största sannolikhet kan behövas i Isvidda, Thorbein masar sig upp och lyckas hitta en ny rustning som nästan sitter perfekt; några små modifikationer så sitter den som klippt och skuren. Draugnir hittar sig ett armborst han vill ha och Raknirs rustning och stridsgissel börjar bli klara. Maria och Miig får uthärda lite nyp och stick när de blir passade för bröllopskläder. Vädret är strålande och förblir så fram tills bröllopet.

Så, fyra dagar senare är allt redo. Staden är dekorerad, barnen springer förtjust runt i byn, finklädda med sötsaker i hela ansiktet och alla samlas i tornet. Miig och Maria är de sista två som stiger in och där uppe väntar alla deras vänner; Linn, Konung Kuopiva, magikergillet, Juhkalla, Grum och så många alver som fick plats. Solen lyser på dem båda och Maria är den vackraste varelsen som någon av dem någonsin har skådat. Ceremonin börjar och Linn berättar med glädje om sin dotters återkomst och denna underbara man som räddat henne och fångat hennes hjärta. Hon uttalar sedan ett heligt alviskt beskydd av de båda.

Draugnir harklar sig och ställer sig framför församlingen. Han håller en fantastisk ceremoni och inte ett öga är torrt när han avslutar, och han gjorde inte ett enda fel. Denna dag är som välsignad av Storme, tycker Draugnir, och klämmer i. Han höjer armarna, tittar ut och säger: -"Storme! Välsigna dessa två idag och dess förbund! Härskarens spjut, visa oss i makten viggar!" BOOM! En stor blixt träffar marken och hela himlen mullrar. Alverna har aldrig sett något liknande och de som inte är rädda är djupt imponerade. Ceremonin är över och det blir presentutdelning.

Från Thorbein får de hans gamla rustning, nyputsad och fin; en furstlig gåva. Raknir har skrivit en dikt till dem, den smörigaste kärleksdikten i mannaminne som mottas med artiga om ändock ansträngda leenden. Laineliolindeloan ger dem en symbolisk present i form av en järnring sammanlänkad med en pendel. Draugnir ger dem sin Björntass, en dolk med stark anknytning till Gerbanis. Grum har gjort en kärlekshammare, en stridshammare med runan för kärlek på. Juhkalla ger dem en vacker alvmantel, magikerakademin ger dem en bälte som sägs kunna skydda dem. Linn ger dem båda varsitt smycke, klenoder som har gått i familjen. Av alvkonungen får de ett hem att bo i och från de övriga gästerna får de saker att fylla sitt nya hem med. Dessutom får de rådet från sina vänner att inte hitta på något "skojigt" senare på kvällen eftersom det kan betyda att profetissan inte längre kan uppfyllas (eller så är det helt enkelt bara avundsjuka).

Sedan är festen i full gång. På sedvanligt Osthemskt manér så sätter Thorbein, Draugnir och Raknir att dricka tillsammans med Grum. Throbein, vis av erfarenhet, börjar trappa ner efter ett tag men de övriga fortsätter. Miig och Maria sitter och berättar för alla hur allt detta började men blir ständigt avbrutna av Raknir som skall FÖRSÖKA sjunga. Det krävs både två och tre stånkor i huvudet innan han slutar. En alvbard tar vid och sjunger milda visor istället. Det hela slutar med att Draugnir och Raknir däckar över bordet, som så sig bör på bröllop. Miig och Maria beslutar sig för att inte ha något "roligt" på natten.

Så går de resterande dagarna och de gör sig redo för avfärd. På sin färd får de med sig varsin magisk järnring för att skydda dem mot den intensiva kylan och stora tjocka mastomantkläder och nödproviant ifall maten inte räcker. Alvkonungen står och inväntar dem tillsammans med tre stycken slädar, dragna av snörenar. Han hoppas deras färd skall bli lyckosam och ber dem lita på Marias instinkter, de kommer leda henne till Snösaga.

Resan går genom de orkhirfyllda skogarna så de stannar inte utan kör så mycket dem kan och når till slut Jaarngand, det bergsmassiv som sträcker sig från öster till väster över hela norra Trudvang. Det finns en smal passage som tar dem farligt nära Arkland men Maria leder dem på de rätta vägarna och snart når de Isvidda. De snötäckta skogarna byts mot fjälltoppar som sedan ebbar ut i detta enorma is- och snölandskap, enstaka träd finns här men de tar snart även de slut.

Och nu är den första provianten slut och för att inte behöva gå in på nödprovianten så börjar de jaga. Thorbein och Draugnir jagar varannan och till var tredje dag, och de tar sig framåt. Det börjar bli kallare och kallare och de kommer in i områden som t.o.m. mastomanterna undviker. Endast enstaka istroll och snörenar. Sedan ser de gränsen väl markerad, som ett svart sträck på horisonten som breder ut sig när de kommer närmare. När de slutligen åker över gränsen och ut på den svarta isen hänger vemodet som en tung slöja över dem alla. Ingen skrattar längre, ingen mat finns här att fånga. Maria tar dem mot två berg som breder ut sig över slätten med ett pass i mitten.

Det är nu fruktansvärt kallt, så kallt att små iskristaller formas på deras utrustning, rustningar, vapen och t.o.m. en bit av Grums skägg bryts loss till hans stora förtvivlan. Snö som faller på isen sjunker snart ihop och blir hård och svart, som att åka på smågrus och förutom snörenarnas klövar är den pinande vinden det enda som hörs på slätten. De börjar frysa genom alla sina lager men de börjar åtminstone närma sig och de har bara ätit en nödranson än så länge.

När de kommer närmare ser de att passet är gjort av sten, metall och svart is och formar en borg med en port och en utkik. Mycket långsamt närmar de sig, med tysta steg tar de sig fram till muren. De håller andan när Draugnir tittar runt hörnet in genom porten. -"Zzzzzzzzzzzzzz". Innanför sitter en Hrimtruse och sover, han hör dessutom röster, djupa, mörka röster där inifrån. Han tar sig snabbt tillbaka. Laineliolindeloan väver vitnerna och kan sedan klättra uppför muren upp till utkiken. Däruppe finns ingen vakt och det enda han ser är en trappa som leder ner mot snarkandet, men bortom borgen ser han skog tre dagsmarscher bort!

Bild

Början av juni 2005

Laineliolindeloan klättrar ner igen och meddelar de andra. De skall försöka smyga sig igenom och alven väver återigen samman vitnerna och de blir kapabla att smyga helt ljudlöst, det skall nog gå utan problem.

Thorbein, Draugnir och Raknir tjurrusar rakt igenom borggården och lämnar resterande i sällskapet lite förvånade. Thorbein klarar det, Draugnir klarar det men Raknir faller platt på rygg på den hala, isbeklädda borggården. Han vrider sitt huvud mot höger och ser där fyra stycken Hrimstrusar som sitter och äter och en av dem är på väg upp! Försiktigt tar han sig upp igen och signalerar att något är på väg till de andra bakom honom.

Laineliolindeloan gör sig osynlig och stiger fram för att se vad som händer. Hrimtrusen står och blänger en stund men vänder sig sedan om och sätter sig igen för att äta. Resterande i gruppen smyger förbi och tar sig igenom gallret på andra sidan. I tre dagar följer de nu det spikraka pass som slutligen slutar i en mörk, svart, uråldrig skog. Det är nu så kallt att de har ständig huvudvärk och det är svårt att koncentrera sig. Maria säger att de måste igenom skogen så de fortsätter. En mycket obehaglig känsla följer och en del i följet blir mycket rädda. Raknir tar till orda och lugnar dem med en bön till Storme som skänker dem mod och kraft igen.

Men det är redan sent när de stiger in i skogen och det börjar bli dags att slå läger. Under tiden de letar efter en lämplig plats observerar de att två gula ögon iakttar dem. Draugnir drar sitt svärd och börjar gå emot det nya hotet! Han följs åt av några tappra krigare som efter en stund upptäcker inte bara ett par ögon utan tre par och de första backar medan de andra flankerar. Samtidigt har Miig som stannat kvar med Maria sett att ännu ett par ögon iakttar dem. Raknir ber ännu en bön, en bön som ingjuter rädsla i hans fiender och de är snart ensamma.

Det blir dags att gå och lägga sig. På Miig och Marias pass ser de båda två att ögonen är tillbaka. De väcker de andra som trots ivriga försök inte ser något och bestämmer sig för att gå och lägga sig igen. Det går tjugo nervösa minuter tills Miig skriker till de andra att vakna. Tre Järngarmar kommer rusandes rakt emot dem. Våra vänner gör sig redo för strid. Laineliolindeloan känner efter och han har fortfarande kvar sin blixt och han förbereder sig. Slaget är snabbt över tack vare alvens effektiva blixtar. Bara Juhkalla blev allvarligt skadad men hans läkande krafter ser till att han snart är på fötter igen.

Våra tappra hjältar ger sig sedan av tidigt på morgonen och fortsätter ta sig genom den dystra, snåriga skogen. Laineliolindeloan observerar att träden här inte har några rötter, utan stammen försvinner bara rakt ner i isen. Juhkalla ser en Hrimtruse anfalla dem bakifrån och efter tre välriktade pilar inser han att det bara var ett träd som hade en ?lustig? form. Återigen dyker det upp nya ögon som observerar dem, något smyger sig väldigt nära lägret men de är alerta och inga andra incidenter sker innan de når ut igen. På andra sidan skogen i en enorm dalgång har en jättelik spricka skapats i den svarta isen och Maria leder dem mot den.

När de väl kommer in i sprickan blir vädret genast lite mer uthärdligt, den enda positiva känslan som någon av dem kan uppbåda. Framför dem har de en spricka, mellan 5-20 meter bred och ca 10 meter djup. De hinner inte mer än att komma runt den andra kröken då en orkhirpatrull står på vakt runt en svart pelare. De backar tillbaka för att diskutera vad de skall göra. Efter en stund har de bestämt sig och ställer sig bakom den första kröken och kastar en bit is rakt in i väggen. Det dånar till och orkhirerna tystnar. Sedan ryter någon av dem på vildvrok och de hör fotsteg som närmar sig. De hinner knappt komma runt hörnet innan de faller till marken.

Däremot var vapenskramlet tillräckligt för att få resten av truppen av orkhir att komma rusandes. Våra hjältar ställer upp sig på ett led och inväntar anstormningen. Åtta stycken orkhir rundar kröken och möter en svart kon som strålar ut från Raknirs hand. En olidlig smärta sprider sig i deras kroppar och försvagade rycker de fram. Inte mer än ett välriktat hugg krävs för att fälla dem längre, men Thorbein blir ändock flankerad och efter en misslyckad parad och ett kraftfullt hugg från orkirernas härförare så faller han bakåt, dödligt sårad rakt i armarna på Raknir som genast återställer honom; förvånade ser orkirerna hur en fallen fiende plötsligt ställer sig upp igen och genomborrar deras ledare. Resten av dem blir en enkel match.

De fortsätter djupare in i sprickan. De når en korsning som löper i vardera vädersträck med en pelare i mitten. Pelaren är täckt med samma sorts mönster som orkhirernas tatueringar och är gjord av svart is. Den verkar inte gå att välta så de undersöker sprickorna åt öster och åt väster utan att hitta något. De fortsätter norrut tills de kommer till ytterligare en korsning och tar där rakt fram och sedan första till vänster. Men det har hunnit bli sent nu och de bestämmer sig att slå läger efter att de undersökt denna spricka utan något resultat. Laineliolindeloan har däremot upptäckt att isen är full av vilda vitner. Detta kommer antagligen att resultera i mindre åtgång av egna vitner, men det kan ha förödande effekt.

På natten får de besök, svaga röster som försöker tala till dem, berätta något.

...

Bild
Bild

Kommentera sidan

Lämna gärna en kommentar eller fråga om sidan och dess innehåll. Författarnamnet som kommer att synas i din kommentar är samma som du använder i forumet.

Kommentar:

Skriv "Jag är människa" för att visa att du inte är en bot: